Rådgivningarna och det nationella vaccinationsprogrammet stöder barnens hälsa

Rådgivningarna i Finland har redan i över hundra år gett hälsorådgivning för barn. Med hjälp av vaccinationerna vid rådgivningarna har många livsfarliga smittsamma sjukdomar eliminerats i Finland.

Mödra- och barnrådgivningarna är något som finländarna kan vara mycket stolta över. De finländska rådgivningarnas trumfkort är medborgarnas stora förtroende för dem och det att deras verksamhet omfattar hela befolkningen, säger specialistläkare på öron-, näs- och halssjukdomar Helene Laurent, som doktorerat om barnrådgivningarnas utveckling.

I Finland arbetar utbildade hälsovårdare vid rådgivningarna. De ger gravida kvinnor mödrarådgivning och mäter, väger och vaccinerar barn under skolåldern, följer med barnens utveckling och ger hälsoråd för barn. Ännu på 1950-talet ordinerade rådgivningarna D-vitamin för barn med rakit, undersökte om barn hade tuberkulos och berättade för föräldrarna att barnens motståndskraft blev bättre om de fick vistas utomhus och även låta dem sova där till och med på vintern.

Maitopisara en pionjär inom rådgivningsarbetet

Barnrådgivningen fokuserade i början på den fattiga stadsbefolkningen. Därefter utvidgades målgruppen till arbetarklassen i städerna, invånarna på landsbygden och så småningom till hela befolkningen.

Rådgivningsverksamheten började i början av 1900-talet då föreningen Maitopisara inrättade Maitopisara-stationer, som delade ut ren mjölk till fattiga mödrars barn. I gengäld skulle mödrarna regelbundet ta barnen till hälsokontroller och samtycka till hembesök av sjukvårdare. År 1909 fanns verksamheten som baserade sig på välgörenhet redan i 25 städer och industriorter, och år 1917 anlitade hälften av mödrarna i Tammerfors tjänsten, berättar Laurent.

På 1920-talet expanderade rådgivningsverksamheten och övertogs av frivilligorganisationer. År 1920, efter att Arvo Ylppö återvänt från Tyskland till Finland, grundades Mannerheims Barnskyddsförbund och därpå följande år organisationen Folkhälsan. År 1925 hade Mannerheims Barnskyddsförbund barnrådgivningar i 26 städer, och 1930 hade antalet ökat till 60. Mannerheims Barnskyddsförbund började också utbilda hälsovårdare.

Ambulerande rådgivningar under krigsåren

̶ Andra världskriget var en vändpunkt, eftersom man blev tvungen att grunda ambulerande rådgivningar för den evakuerade befolkningen, och samtidigt utvidgades rådgivningsverksamheten till landsbygden. År 1940 besökte fem barnläkare och hälsosystrar evakuerade på olika orter i Finland för att ge barnrådgivning. Den sista rådgivningsbussen åkte runt i glesbygden i Lappland ännu 1953.

Målet var dock att inrätta fasta rådgivningar. År 1940 fanns det 144 fasta rådgivningar i Finland. Största delen av dem administrerades av Mannerheims Barnskyddsförbund, medan en fjärdedel var kommunala. Folkhälsans rådgivningar fanns i Österbotten. Enligt den nya lagstiftningen 1944 blev rådgivningarna lagstadgade och kunde beviljas statsunderstöd. Övergångstiden för lagarna var fem år, vilket innebar att alla kommuner skulle ha rådgivningsverksamhet 1949.

På 1950-talet omfattades alla barn av kommunala rådgivningar

På 1950–1970-talen efter krigen ordnades rådgivningsverksamhet på landsbygden i Finland på hälsohus med bostäder och mottagningar för både hälsosystrar och barnmorskor. En läkare besökte rådgivningen en eller två gånger i månaden. Hälsohusen avvecklades senare.

̶ Så småningom övertogs all rådgivningsverksamhet av kommunerna och samhället och blev en del av primärvården. I mitten av 1950-talet omfattades alla familjer av barnrådgivningen, berättar Laurent.

Nationellt vaccinationsprogram

̶ Smittkoppsvaccinet som infördes 1802 blev obligatoriskt för under två år gamla barn 1883. Vaccinerna mot difteri och tuberkulos som infördes under andra världskriget visade sig vara mycket effektiva, och människorna lärde sig att besöka rådgivningarna för att bli vaccinerade. I och med vaccinerna mot kikhosta, stelkramp och polio utvidgades vaccinationerna till ett nationellt vaccinationsprogram på 1950-talet. Enligt den nya vaccinationslagen som trädde i kraft 1952 blev alla vaccinationer frivilliga, och de grundläggande vaccinationerna skulle ges vid rådgivningen och hos skolhälsovårdaren, berättar Laurent.

Vaccinerna mot difteri och mässling är bra exempel på nyttan med vacciner i förebyggandet av barnsjukdomar. Difteriepidemin som bröt ut under kriget fortsatte till 1949. Sjukdomen spreds snabbt i tättbefolkade städer, men den utrotades i Finland med hjälp av vaccinationer. Mässling hör till de mest smittsamma virusen. Den har utrotats i Finland, men om vaccinationstäckningen sjunker kan sjukdomen bryta ut på nytt.

̶ Jag rekommenderar vaccination, eftersom sjukdomen fortfarande förekommer i världen. Alla farliga sjukdomar förekommer fortfarande utanför Finland, och utan vaccinationer är risken för att bli smittad stor, säger Laurent.

Läs också:

• Mina vacciner, barn och unga